Finlandssvenska Ingrid Biese tillbringade största delen av barndomen i Moskva, men när det var dags att börja gymnasiet flyttade hon till Finland. Under skoltiden i Ryssland var Biese med i svenska ambassadens luciafölje, men var aldrig Lucia själv.

– När jag blev äldre tyckte jag mest att det var pinsamt, i synnerhet när vi lussade i den internationella skolan där jag gick. Alla de andra i luciatåget gick nämligen i den svenska skolan. Ett år låtsades jag vara sjuk för att inte behöva delta.

Jag tänkte att det antagligen hängde på håret, men mamma visste ju hela tiden att jag skulle bli vald.

Biese visste inte hur stor luciatraditionen var i Finland, inte tills hon följde med sina föräldrar till Helsingfors domkyrka för att se Petra Fagerholm, Finlands Lucia 1990, tåga ner för trapporna. För Bieses mamma var besöket ett steg på vägen till att hennes yngsta dotter av tre, den blonda, skulle bli vald till Lucia. Hon höll sina planer hemliga tills det blev dags att anmäla Biese.

– Jag hade långt luciahår, men trodde inte att jag skulle bli vald. De tio utvalda kandidaterna var alla så lucia-aktiga, i synnerhet en flicka. Henne har jag fortfarande kontakt med.

Pratade pengar

Biese var då en 18-årig förstaårsstuderande på Hanken och helt säker på att hon inte skulle bli vald. Hon visste inte ens vad luciauppdraget egentligen innebar

– När de andra kandidaterna intervjuades av Hufvudstadsbladet talade de om ljus och värme. Jag förde i stället fram pengarna, säger Biese med ett skratt.

Därför trodde Biese att loppet var kört. Ändå var det just hon som fick det glädjande beskedet.

– Jag tänkte att det antagligen hängde på håret, men mamma visste ju hela tiden att jag skulle bli vald.

Biese väntade till kvällen med att ringa till sin otåligt väntande mamma i Moskva eftersom det var billigare att ringa då.

– Beskedet kom precis innan en tentamensperiod på Hanken, men alla bara skrattade när jag frågade om jag kunde gå på mina tenter. Jag fick ett fullspäckat luciaprogram.

Ögonöppnare

Trots att Biese inte kände sig särskilt lucia-aktig, hade hon de värderingar som Lucia står för redan innan hon blev vald. Däremot var det en ögonöppnare att inse hur mycket Lucia betyder för många och hur traditionen förenar människor.

– Jag fick se saker som jag aldrig annars hade sett, jag minns i synnerhet ett besök på en terminalvårdsavdelning. Där fanns en kvinna som inte var kontaktbar, men när jag stod vid hennes säng och sjöng vände hon sitt ansikte mot mig.

Biese beskriver sin tid som Finlands Lucia som intensiv men fantastisk. Hennes luciafölje gjorde fler besök än någonsin tidigare.

– Jag fick välja om jag ville sjunga solo eller läsa en dikt, men jag gjorde båda. Tärnorna var till skillnad från dagens luciakör mycket yngre än mig. Jag har fortfarande kontakt med de flesta via sociala medier.

Trots att Bieses uppdrag som Lucia bara pågick i några månader, följde rollen med henne i flera år.

– Jag blev i flera år inkallad som extra-Lucia – ända tills jag förlovade mig och klippte håret kort.

Finlandssvensk kändis

Trots att Biese ser på sin erfarenhet med tacksamhet och glädje, var hon främmande för kändisskapet som kom på köpet. Hon, i egenskap av Lucia, fick en massa presenter.

– Jag var på riktigt en kändis i Svenskfinland. Det kändes obekvämt eftersom jag är en ganska privat person. När jag gick på stan kändes det som att jag måste passa mig för vad jag sa, fick inte svära, men jag var ju bara en vanlig tonåring.

Jag hade en pojkvän sedan en lång tid tillbaka, men han fick vara osynlig.

Biese minns med ett skratt när hennes nu 15-åriga dotter var liten och insåg att mamma är en kändis. Dottern hade med spänning följt med luciakortegen.

– Efteråt gick vi och provade på hur det kändes att skrida ner för domkyrkans trappa och såg en grupp gamla lucior i vita pälsar. Jag gick fram och presenterade mig och de sa att de visste vem jag var. Dottern bara gapade över att jag var en kändis.

Lucia behövs

Biese tror inte att Lucias värderingar har ändrats särskilt mycket under årens lopp, men upplever att traditionen är mer avslappnad.

– Lucia var ett helgon och fick exempelvis inte ha pojkvän. Jag hade en pojkvän sedan en lång tid tillbaka, men han fick vara osynlig.

Bieses forskning tangerar traditioner och hur de tenderar att tappa betydelse i dagens samhälle.

– Det är lättare att göra klassresor och våra yrkesval går inte alls i samma grad i arv. Men just eftersom traditioner blir så hotade, tror jag att människor upplever att de vill hålla kvar vid Lucia.

Trots det fina i bevarandet av traditioner, välkomnar Biese absolut att Lucia följer med sin tid. Hon är glad att Lucia får ha pojkvän.

Forskande författare

Biese är forskardoktor vid Hanken, men från och med november vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Hon har koncentrerat sig på fenomenet Opting out, alltså att hoppa av ett bra jobb för att göra något annat. Hon sadlade själv om 2009 efter en karriär som konsult inom näringslivet. Vid sidan om jobbet hade hon studerat socialpsykologi.

– Jag ville bygga vidare på socialpsykologin, men jag visste inte säkert om jag ville doktorera. När jag väl började insåg jag att det bor en forskare i mig.

Biese släppte i fjol sin första bok Opting Out and in, som nu har kommit ut med mjuka pärmar. Boken bottnar i hennes forskning, men för att kunna läsa den krävs inte att man själv är akademiker.

– Jag tycker att det viktigt att omvandla och göra begripligt. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta (Esaias Tegnér).

Boken riktar sig dels till individer, dels till företag. Företagsledningen vill veta varför folk inte vill jobba kvar, vad tidigare anställda väljer att göra i stället, och vad som är ett hållbart arbetsliv.

– Nästan ingen förhåller sig neutralt till ämnet. Folk kan relatera, är intresserade och engagerade.

Biese har studerat framgångsrika yrkeskvinnor som sadlar om och väljer en ny karriär på egna villkor. Många av de finländska och amerikanska kvinnor som Biese har intervjuat har i och med beslutet att lämna en välbetald trygghet fått mera tid för familj och vänner, men även nya värderingar i livet. De flesta som vågar ta beslutet har en djup personlig kris och ett noggrant överlagt beslut i bagaget.

Biese forskar vidare i fenomenet, men nu bland män. Hennes nästa bok kommer därför att handla om män och vad som får dem att hoppa av karriärstegen.

Text och foto: Jenny Blomqvist